Tändsticksasken

 Det blir uppenbarligen alltid såhär efter ett tag i stan… för att kunna fungera måste jag anpassa mig till livsstilen, men jag orkar inte kompromissa hela tiden. Man förlorar sin person i en ansiktslös folkmassa som aldrig stannar upp. Alltid på väg… så måste det väl vara för att en stor stad ska fungera, det måste gå i ett, men nu måste jag marginalisera mig och göra ingenting så att jag får det gjort också.

 Gemensam lektion imorgon, och jag har spelat en halvtimme på tio dagar. När jag väl får kniven mot strupen försöker jag uppenbarligen skjuta upp min avrättning ännu en dag hellre än jag kämpar emot och försöker övervinna min motståndare. 

 Ursäkta min frånvaro. Garanterar ingen bättring, men ikväll kan jag inte sova.

 Är tillbaka i göteborg sedan länge. Av och till var det helt okej, i början. Jag hade absolut inga pengar alls; levde under tre veckors tid på under tvåhundra spänn, svalde samvetet och snyltade helt skamlöst så mycket det gick. Har guldpass på Liseberg, så det var mitt enda sätt att roa mig annat än genom att sitta hemma och spela tevespel. Ocarina of Time är ju grejen… men det var frustrerande; anledningen till att jag åkte hitner såpass tidigt var att jag tänkte få jobbat så mycket som möjligt för att kunna skära ner på mitt CSN-missbruk. Manpower hade varit efter mig hela sommaren, men när jag nu äntligen fanns tillgänglig, slutade de ringa. Helt och hållet. Havregryn, vetegroddar och knäckebröd… sådant var livet; jag började ta fullt CSN, och ändå har det egentligen fortsatt så. 3700 i hyra, dryga tusenlappen i fasta avgifter som bredband, datoravbetalning, Greenpeacebidrag, mobilräkning, och så har resten gått åt till allt ekologiskt käk som jag vägrar sluta köpa. För, är det någon som inte ska behöva lida för att jag är fattig tycker jag det är min omvärld… som grädde på moset fyllde jag förstås i bostadsbidragsblanketten till min nackdel - fick först bara 100 i månaden, plus retroaktivt två månader eftersom jag inte kunnat fylla i blanketterna på en gång utan tvingats vänta tills jag tagit kopia på kontrakt och hyresblankett. Det är åt helvete för lågt, egentligen ska jag ha 1000, och det har jag nu, men eftersom jag får skylla mig själv som klantade till det så får jag leva med att ha gått miste om 2700 från de första tre månaderna. Så kan det gå när man ger sig ut i blanketträsket.

 Lite i den stilen har det fortsatt…  var inte särskilt nere i början, det gick bra att spela, övade ganska mycket, men alla mina tre terminer i Göteborg har varit så: De börjar i zenit men dalar obönhörligen neråt tills det blir becksvart. Hade några veckor i våras då jag verkligen inte varken ville eller ens kunde spela, det gick inte, jag var mentalt slut. Då tog det tre veckor innan solen stack näsan över horisonten igen… men då ville jag göra annat, jag satt med Cubase i timtal, var ute i naturen, träffade vänner. För över en vacka sedan sade jag ifrån på skolan, jag kände att det skulle bli såhär och bad att få ledigt från orkesterprojektet som annars hade knäckt mig… men utan att ha något annat jag ville göra. Jag har varit apatisk sedan dess, kedjekollat på ett par animeserier (jag vet, jag är fånig, men jag behövde fördriva tiden) och kollat på tonvis med film. Har försökt städa men inte kommit mig för riktigt, har försökt träffa kompisar som jag inte hunnit med på en månad men har inte riktigt orkat vara trevlig, har försökt göra utflykter både själv och med andra utan att orka göra något riktigt bra av det… und weiter. Riktigt roligt har jag haft två gånger denhär terminen, och symptomatiskt nog var det under karatefyllor med ett par gamla baskompisar från Värmland. Trevligt har jag också haft, det ska erkännas, men mer och mer sällan. Borde åka till Karlstad igen för att cykla runt i skog och mark, för jag har en känsla av att jag skulle leva upp igen bara jag kom bort från bron där trafiken alltid är överdriven och det av någon anledning alltid, förutom avgaser, luktar snus, bort från ett kaotiskt centrum där det inte riktigt går att ta sig någonstans, bort från spårvagnar som skakar så man får ont i ryggen och där random folk börjar prata med en; bort från Avenyn som är den mest osympatiska gatan i Sverige, fula och oändliga industriområden, fula och oändliga bostadsområden, järnvägar och Lundbyleder som gör läget på min dyra lägenhet så mycket sämre, bort från ALLT. Jag avskyr denhär staden. När jag ser framåt och inser att jag måste gå här en termin till blir jag snudd på förtvivlad, och jag börjar på allvar tänka tanken att kolla om det inte går att få utbyte i Tromsö redan efter nyår. Det finns fördelar med att bo i en storstad… men ingenting jag inte kan leva utan; min första förälskelse har för längesedan gått över, och precis som med vissa människor har det visat sig att jag byggt mina slott utifrån egenskaper jag i min önskan om att idealisera tillskrivit någon som inte förtjänar dem. Jag har sprungit så fort jag orkat för att försöka nå fram till haren som lockat och gäckat mig, men allteftersom orken tvingat mig att sakta ner farten och jag fått tid att tänka efter har jag, ja, jag är inte fartblind längre, och allt det jag ser nu har fått mig att bli en bitter dystopiker som börjat ifrågasätta nyttan av det jag gör. Motivation och uppgivenhet ställs mot varandra, och när det andra segrar över det ena går det snabbt upp för en vad det första betydde… och bristen på det blir, som i alla fall där man tar något för givet, plågsamt uppenbar nu när jag saknar det som alltid annars funnits där.

 Det är en övergående fas, men nu vill jag dra täcket över mig och vakna upp någon gång i vår, någon annanstans. Men jag har varit ledig från skolan en vecka redan, missat några föreläsningar för mycket redan, ligger femton poäng efter sedan förra året… jag måste tillbaka imorgon. Men, datorn har kraschat… och jag måste ha den, för att göra klart en del prylar. Motivationen måste tillbaka, annars kommer jag bara sitta och göra ingenting utan att kunna gå hem eftersom jag gjort - ingenting.

 Random folk på spårvagnen ska kanske specifieras… det var såhär, att en regnig dag på väg hem satte sig en uppenbart packad, nedgången man bredvid mig på spårvagnen. Och började prata… - "Vet du vad karma är? Jag har skurit av min. Jag ska göra dåliga saker ikväll. Dåliga saker… jag har skadat min familj. Skadat mig själv. Jag behöver tjack! Märker du att jag är full? Jag blir våldsam när jag är full… kommer slå ihjäl någon ikväll. Döda någon. Jag behöver tjack! Då kan jag se klart…" Allt med det ofokuserade uttalet och den febriga blick man hittar hos påverkade galningar. Här var en man som hade så dåligt samvete att han, för att överleva, börjat betrakta sig själv som en ond man, och accepterat sig själv som sådan. Att han kunde leva med sådana skuldkänslor och i ett sådant tillstånd… hade jag varit han hade jag antalgigen tagit mitt liv för längesedan. Blev jävligt illa berörd, förstås… jag försöker blunda för män som honom och för smärta som hans, för jag står inte ut med tanken på att de kan existera. Men, det går ju inte när de dyker på en sådär…

  I förrgår, på vägen hem från en konsert med Symfonikerna, ropade en hundägare tvärs över gatan att jag måste ha lykta på cykeln. Jag blir så trött… låt mig vara. I en storstad kan man vara anonym, men man får aldrig vara helt ifred. Åh, vad jag vill härifrån just nu.

Hamnade på ännu en ö ute i Vänern för att tillsammans med ett gäng vänner spela in material till en tänkt skiva med vårt urgamla, oseriösa projektband Bityears. Fyra dagar av minimalt med sömn, mycket skratt, och idogt mikropopcornätande förflöt som utan friktion, men en sak kastar sin skugga över alla stunder jag tillbringar med en av killarna, och det är hans uppenbara tecken på alkoholism. Vi har känt varandra och stått varandra nära sedan dagis, och han har under största delen av den tiden varit den av mina vänner som varit min "bästa vän." Jag har sett honom vara den ömtåliga lilla knatten som var kär i sin kusin, jag har en gång övertalat honom att sluta lyssna på vårat dåtida favoritband Roxette för att jag upptäckt att de sjöng om kärlek, jag har sett sjuåringen som under flera år hemlighöll att han spelade fiol, och som hellre slutade spela än erkände det, jag har följt honom genom olyckliga förälskelser i tjejer som efter hand blivit tillsammans med hans kompisar, jag har sett honom vantrivas i gymnasiet, och jag har sett honom bli vistrubadur som idealiserar det bohemiska liv hans förebilder fört. Vi har pratat om hur i princip halva hans släkt supit bort allt de ägt, han har uttryckt sin oro för att själv hamna i samma situation - och nu talar han lättsamt om det. Under de fyra dagarna var han den enda som egentligen drack, en annan av oss sympatismuttade på hans billiga whisky vid något tillfälle, men i stort sett drack han själv. Inte så att han blev packad, men tillräckligt för att han antagligen kände sig lagom påverkad, och då vet jag att han dricker desto mer när jag inte är med. Varför blev det så? Jag vill det inte.

Hälsade på morfar på ålderdomshemmet, mina visiter hos honom är som en följd av avståndet alldeles för få till antalet… men han åldras förvånansvärt långsamt. Jag vet inte om jag ska beundra eller tycka synd om honom för det. Att hans liv mot senare år varit ett stort status quo är inget positivt; han har visserligen förståndet i behåll, men det går långsamt och är mycket beroende på dagsformen, han har Parkinson, har knappt varken syn eller hörsel kvar, och han säger att "det är lite tråkigt" där han sitter framför teven utan att någonsin mer kunna hänga med i vad som händer. Och när den mannen - som är ett under av jämnmod och godmodighet - säger att det är tråkigt, så är det helt olidligt. Det är bara medicinerna som håller honom uppe… och då är han ändå inte värst däran, han är snarare den fräschaste gubben på hemmet. Andra biter och klöser vårdarna så svårt att de måste bära våtkläder när de ska handskas med gamlingen, en annan sitter hela dagarna vid ett tomt bord och gnyr, en tredje sitter vid ett annat tomt bord, men är tyst. Det sägs att inga är så rädda för att bli gamla som de som jobbar inom äldrevården, de som dagligen måste ta hand om kroppar, kollin, som för länge sedan lämnat sitt naturliga tillstånd och istället hålls vid liv på artificiell väg, med hjälp av ämnen och dekokter som ursprungligen aldrig funnits. Det är en hopplös kamp mot åldrandet som dessa ex-individer för, och hade de fortfarande ägt själsförmögenheter nog att betrakta sig själv och sin situation på ett sakligt sätt, hade nog samtliga ansett tiden sedan länge mogen att dö.
Jag tror jag är principiellt emot aktiv dödshjälp, men jag nästan börjar bli principiellt emot även den gällande praxisen att man ska hålla folk vid liv så länge som möjligt, kosta vad det vill. Vem vinner på att ens gamla mors resa bort blir en utdragen resa in i dimman, vem tjänar på att hon inte längre kan känna igen dig och aldrig mer kommer kunna det, vem tjänar på att människor förlorar livslusten men inte får dö? Jag önskar givetvis ge exempelvis min mor sitt liv tillbaka, men med risk att låta som en liten Hitler så förstår jag samtidigt att vi idag pressar den mänskliga kroppen långt bortom vad den klarar av. Vad som är alternativet är jag däremot helt på det oklara med - regelbundna själsförmögenhetstester, där de som blivit för dimmiga får ett piller och somnar in, indragande av alla mediciner, påskyndande av döden för dem som drabbas av vissa irreversibla sjukdomar, eller helt enkelt en åldersgräns vid säg åttio, och sedan nackskott? Nej, jag är inte tillräckligt hård för att kunna hitta ett alternativ, jag är bara den oppositionella gnällspiken som klagar på tingens ordning utan att själv kunna tänka i samma banor. Men jag vet att jag själv ska göra allt som står i min makt för att dö som en frisk man.

Playlist för Göteborg:
Sunn o))) - Black One
Boards of Canada - Twoism
Tom McRae - King of Cards
Spiritual Beggars - Demons
Divine Comedy - Victory for the Comic Muse

När jag var liten och fortfarande bodde i Kil, hette en av mina bästa vänner Jon. Våra föräldrar hade samma jobb, och vi låg faktiskt på BB samtidigt, eftersom endast ett par dagar skiljer oss åt. Han har en ett år yngre syster, som spelar fiol, vilket lett till att hon och jag träffats lite då och då under olika orkesterkurser, och nu bjöd hon med mig på kräftskiva i deras föräldrahem. Och, det var trevligt från första till sista stund, undantaget några timmars nattsömn på en hård madrass utan kudde. Men så går det om man tvunget ska vara stönig och vara uppe länge; de bästa bäddarna tas först. Personkemin stämde, det var inte alls som om det gått tretton år sedan sist vi sågs, kalaset drogs igång med mat och snapsar, och jag kände mig ovanligt pratsam, trots att de flesta av de inalles trettio besökarna sedan tidigare bara var ytliga bekantskaper, eller helt okända för mig. Kräftor, eller räkor för den delen, gillar jag inte; att folk kan få kräftsaft sprutat i ansiktet på sig medan de försöker bryta itu en klo, och vara nöjda, förefaller mig smått vansinnigt. Jag är långt ifrån vegetarian, men lever efter principen attjag vägrar slakta och stycka min egen mat. Lyckligtvis bjöds det på paj av några av besökarna, och värdinnan hade bakat gott bröd, så jag var nöjd. Och, vitsen med kräftskivor har jag alltid varit drickat… mina sista slurkar av ljuvliga whiskyn Caol Ila åtnjöts innan kalaset drog igång på riktigt, följt av en drink. Öl, en Hell och en Fallen Angel (som båda faktiskt är fruktansvärt goda i sin genre; men bäst är fortfarande Kilkenney) hjälpte maten att slinka ner, och sedan korkades min Jack Daniels upp. Det underliga är, att trots att jag är säker på att jag hade flaskan i handen hela tiden, den tog slut! Jag förstår inte vart den tog vägen… kanske ett tecken på en oerhört lyckad fest.

Apropå försvinnanden: Medan jag skrotade runt i Karlstad idag slösade jag mina sista slantar på ett par onödigt dyra badbyxor som var svåra att snöra, och som satt lite konstigt, och på en brattig men skitsnygg skjorta. Det konstiga är att den försvann någonstans på bussen hem till huset… badbyxorna hade jag redan använt, så de låg blöta i en liten plastpåse i min större tygkasse, medan skjortan låg kvar i sin plastkasse från affären. Jag är helt säker på att jag hade med mig båda påsar in på bussen, men när jag skulle kliva av, var bara tygpåsen kvar. Jag nickade till i någon halvminut, men jag satt ensam i mitt säte och hade dessutom solglasögonen på mig, så ingen kunde vara helt säker på att mina ögon var stängda; det måste varit jobbigt att sträcka sig över mig efter påsen, så jag tror inte den kan vara stulen. Frågan är vart den tagit vägen? Kan vara synden som straffar sig, jag VET att jag behöver mina pengar till viktigare saker. Jag tycker bara inte om viktiga saker.

Så kom sommaren till sist, med hetta som blir smått sinnessjuk med vår luftfuktighet, överdrivet häftiga åskskurar som ödelägger grannarnas trädgårdar, och ännu en förkylning. Ibland är jag osäker på om det är svett eller kondenserad vattenånga som rinner av min nakna skalle…

Några dagar har ägnats åt avskedsfestande ute i en stuga, på Jäverön i Vänern. Den stora slutsatsen jag kunde dra var denna: Orangino är världens bästa sällskapsspel. Åtminstone om man skippar poängräkningen. Med ökad förståelse för några av mina vänner följde ökad förståelse för hur de ser på mig… på frågan om man tyckte jag var en ‘levnadskonstnär’ sades mycket jag aldrig tänkt på, och jag fick också klart för mig någon slags kall: Mitt mål i livet ska inte bara, som nu, vara att få ut mesta möjliga av varje ögonblick; jag måste också lära mig att göra vad jag vill av varje dag. Istället för att vara fånge i tillfälligheter, rådande situation eller humör, vill jag kunna gå vart jag vill, göra vad jag vill, och därigenom tillåta mig att uppleva det jag vill. Låter som den gamla uttjatade carpe diem-klyschan, och kanske har jag först nu förstått den, eller så har jag precis tagit mig snäppet bortom den.

En kompis håller på att flytta i värmen. Jag tycker snudd på synd om honom, och jag är okristligt glad över att det inte längre är jag som packar ihop mitt liv. Det kommer dröja nästan ett helt år innan det är dags igen!
Satte mig med en gammal klasskamrat på en uteservering igår… heja söta tjejer. Faktiskt.

Det första jag tog itu med när jag kom hem från Norge var att städa ur mitt gamla pojkrum. Min bror ska ta över det, och nu ska det tapetseras i betydligt ballare färger än den otroligt fula tapet jag valde när vi flyttade dit för tolv år sedan. Lite tråkigt; jag har ju knappt något kvar där förutom sängen och skrivbordet, men det var ändå något av en fristad och helgedom, någonstans att ta sin tillflykt när man är på rymmen från Göteborg. Från och med nu är jag hänvisad till en gästsäng; ingenstans att smälla upp min dator längre. Antar att det är från och med nu jag inte längre kommer åka hem över hela sommarlovet. Och det är egentligen ingenting som stör mig, förutom att jag har tvingats städa ut så mycket gammal bråte som gömts där i skrivbord och skänk. Det som var jobbigt var när jag hittade ett för mig okänt fotoalbum med ganska få sidor i. När pappa såg det, sade han att "det öppnar jag inte igen"… och det visade sig att det var en sammanställning av hela min mors sjukdomsförlopp, som han gjort som någon slags terapi under sitt år av depression efter hennes död. Smärtan man såg i allas ansikten på fotografierna föreställande släkt- och vänträffar, smärtan hon försökte dölja på bilderna föreställande henne, och framförallt, hela sjukdomsförloppet, cancerns obevekliga grepp om hennes kropp, framställdes med all icke önskvärd tydlighet. Vägen från vital friluftsmänniska till utmärglat benrangel med sjuk, gulblek hy är något som jag såg och upplevde även när jag var liten, men då skedde det hela så gradvis att jag inte tror jag reflekterade över, eller ens lade märke till, förändringarna i hennes kropp. Nu förstod jag också något av cynismen i fotot på den lille killen som glatt smilar upp sig, där han står med sin mors urna bredvid sig…
Jag har idag bara ett minne kvar av henne, som inte kommer från ett fotografi, utan faktiskt är något jag upplevt.
Jag vill minnas att jag redan då fick se ett fotografi av henne, taget precis efter att hennes hjärta stannat, antagligen som ett sätt att få mig att förstå vad som egentligen händer med en kropp när den dör, men det här var första gången jag fick se min mor på sin dödsbädd i vuxet tillstånd. En utmärglad, sjuk kropp som till slut dragit sin sista suck, halvöppen mun som förlorat alla sensuella drag, halvöppna ögon som förlorat synförmågan… det var nyårsafton 1991, och jag, då ännu inte fem år fyllda, var hos min moster. Den natten blev jag oerhört magsjuk, och lade av en enorm sprutspya där jag låg och skulle sova på en madrass i hennes sovrum. (När hon för ett par år sedan städade ur sin bokhylla, bläddrade hon igenom en bok - och då föll det ut en köttbit från detta tillfälle. Gross!) Jag antar att det faktiskt hade att göra med någon slags band mellan mor och son… sedan dess har jag varit nära att spy en enda gång, i femman, när jag återigen var våldsamt magsjuk, men då med en pytteliten klutt som enda resultat.

Det hela kan sammanfattas med orden "jasså var det SÅ det var". Då var jag för liten för att förstå hur dåligt alla mådde. Det förstår jag nu… och jag förstår vilken grym sjukdom cancer är, och vilket lidande min pappa levde med under flera års tid - men jag har av hans antydningar förstått att även om han förlorat sin livskamrat på ett oerhört utdraget och smärtsamt vis, var det som plågade honom mest att hans barn skulle växa upp utan en mor. Jodå, jag grät som ett barn en stund efter att jag tittat i detdär albumet… men allt är ändå bakom mig, och jag visste på något plan om allting ändå. Men jag är glad att jag fann det; den historien är något som hela min släkt var en del av, och även jag själv, och några nya pusselbitar ramlade på plats. Men, jag säger ändå som min far: "Det albumet öppnar jag inte igen."

Förra fredagen åkte jag till Arctic Youth Symphony Orchestra, en orkesterkurs som med resan inräknad varade i nio dagar. Som kanske kan misstänkas ägde kursen rum uppe i norra Norge, närmare bestämt i Harstad, tangerande polcirkeln. Detta faktum var det som gjorde att jag tackade ja; jag har varit i Sorskele i Lappland en gång, i övrigt är mitt distansrekord norrut lika med Rättvik. Det var helt enkelt dags att utforska de norra breddgraderna.
Resväskan packades, och tidigt på morgonen satte jag mig på tåget till Oslo och upptäckte att mina hörlurar inte ville vara med längre. Nio timmars resa utan musik verkade oöverkomligt, och de tre timmarnas väntetid på flygplatsen var snudd på olidliga, särskilt som jag av någon anledning inte lyckades luska ut hur jag skulle ta mig in i Taxfreen. Gardemoen - Harstad tog drygt en och en halv timme, och vi som kom med planet hämtades upp av ett par murmanska busschaufförer, som kommit med en laddning ryska violinister tidigare under dagen. En snabb samling och några första bekantskaper på hotellet följdes av en natts sömn, för övrigt den enda nattsömnen som inte skulle föregås av alkohol, och dagen därpå drog repetitionerna och festerna igång. Det främsta verket i repertoaren var Tjajkovskojs sjätte och sista symfoni, Patethique kallad, och det är sagolik musik som verkligen tilltalar en pretentiös ynglings hjärta. Den går igenom livet… och som sagt, sedan drog festerna igång. Denna första föregicks dock av en promenad i det sagolika Lofotska landskapet, med dramatiska berg och dalar, och förvånansvärt grönt. En fördom som krossades var att alla berg bara är berg; här växte det massor av små lövträd, lummig undervegetation, och prunkande blommor. Jag önskar jag orkade lägga upp bilder, men hänvisar nog till Facebook istället. Änyways, efter att smått andäktig ha slagit sig ihop med ett gäng danskar vid en sjö, korkades min jim beam upp, cigarren åkte fram, och jag påbörjade min vistelse där i god stil; som den stora attraktion man är som hårdrockare i ett klassiskt sällskap kände jag mig ständigt förnöjd och tillfreds med min roll som den svenske utstickaren.
Basinstruktören på kursen var även han en attraktion - Knut Erik Sundquist, en av Europas främsta på sitt instrument, som tar tio tusen för att ställa upp på en konsert, och fem tusen för varje rep, som spelar solo i en av världens allra främsta kammarorkestrar, som har en meritlista för lång för att han skulle orka läsa upp den och för typiskt basistiskt anspråkslös för att han skulle vilja, som bor i lilla Harstad och har en deltidstjänst i den lilla blåsorkestern där för att ha något att göra medan han inte är på turné, som håller basistfanan i topp vad gäller dålig tidspassning, ovilja mot repetitoner, förordande av fria stråk i orkestern, och så förstås begåvad med en väldigt laid-back attityd gentemot allt, inklusive musiken. Sådan ska jag bli…
Nåväl, veckan gick, jag lärde känna en amerikan från Amsterdam som hatade Amerika, en australiensare från Damark som ständigt gick barfota och aldrig missade ett tillfälle att hoppa i det lite väl kalla vattnet, och kanske framförallt en galen kanadensiska som skulle kunna sägas vara min lite ondare tvilling. Jag upptäckte Kilkenney, den första öl jag någonsin druckit för att jag tyckt den var god, jag roades av att allt var så nord-Nordiskt: Harstads hundraårsjubileumsvin hette Vikingblod, man kunde köpa bärsprit som hette Frost ("the true essence of the Arctic") och vodka som hette Vikingfjord, jag fick flera gånger påpekat att jag har en väldigt påtaglig accent när jag pratar engelska, vilket jag i egenskap av högutbildad och självgod svensk vägrar inse, och det hela kulminerade i en rätt sjysst konsert med påföljande tolvtimmarsfest. Uttorkad och uppe i varv korkade vi i basstämman direkt upp en flaska champange och fick oss ett par glas, därefter följde en whiskyshot och enochenhalv öl innan vi gav oss på nämnda alkoholdrycker, och jag överkom mitt hat gentemot rödvin och cola genom att blanda de två. Vidare förtärdes en gin & Russia och en Kilkenney medan jag och kanadensiskan körde ett sista djupsnack, innan vi strövade från kvällens andra krog till en brygga i hamnen. Mera Frost, någon hade den goda smaken att ta med en flaska Famous Grouse som det klunkades friskt ur, och festen avslutades hemma hos en av de regionala musikerna, en svensk fagottist, med en enorm rom och cola. Vid det laget var klockan sju på morgonen, det var dags att gå till hotellet och äta frukost, packa väskan, och tillsammans med de andra olyckliga som skulle åka tidigt hoppa in i bussen från Murmansk, och bege sig till flygplatsen. En timmes väntan följdes av en oerhört smärtsam flygfärd då jag var förkyld, och allt slem som trycktes ut i bihålorna fick det att kännas som om en ångvält körde fram och åter över mitt ansikte. Till slut kändes och lät det som om något brast inunder en ögonbrynet, och där någonstans slutade det göra ont. Flygtoget till Oslo Sentral förde mig till ytterligare en timmes väntan, men speakerns larmutrop om en stöldvåg på stationen och på tågen hindrade mig från att somna; jag hade min stråke i väskan, och jodå, även en stråke kan kosta mycket pengar. Av samma anledning fick jag inte heller på tåget hem till Karlstad mer än slumrat en kort stund. Det verkade länge också som om vi skulle bli gravt försenade, emedan ett tidigare tåg spårat ur mellan Arvika och Kil, varför vi skulle behöva åka buss den sträckan. Tyvärr skulle inte alla få plats i bussarna, utan de skulle vända om i Kil och hämta upp de kvarlämnade passagerarna, vilket hade inneburit en försening med minst en och en halv timme. Lyckligtvis fick vi, blott tre minuter innan ankomsten till Arvika, besked om att tåget framför iss hade röjts undan och vi kunde fortsätta som vi skulle. Äntligen en gnutta tur! Hem kom jag, en kvart på sju på kvällen, och när jag omsider somnade hade jag spelat en krävande konsert, festat mer och längre än någonsin, suttit på olika färdmedel i åtta timmar, utan att få ha sovit. Jag älskar orkesterläger.

Playlist för kursen:
Bizet - Suite nr. 2, l’Arlisienne
Aratunjan - Trumpetkonsert
Brahms - Akademisk Festouvertyr
Tjajkovskij - Symfoni nr. 6
 
 No matter hur skikkelig kempego Patethiquen är, nu när jag är hemma har jag bara lyssnat på hårdrock. En vecka enbart klassisk musik ÄR jobbigt. Måste köpa nya lurar…

Minns inte om jag skrev det i någon av flyttskildringarna, och orkar inte kolla, men jag skickade för ganska länge sen efter ett set strängar till lilla kontran, till ett värde av 2400 spänn. De behagade komma först nu… till min gamla adress. Jag hann inte få igenom min adressändring, och är fortfarande osäker på om jag ens kan begära eftersändning FRÅN en adress jag aldrig stått skriven på. Jag har inte kvar nycklarna till lägenheten så jag kan hämta avin, och jag har heller ingen ork eller lust att åka ner till Gbg ännu en gång bara sådär över dagen.
Vidare med adressändringen, som jag suttit och strulat med nu… försökte först legitimera mig med mitt studentkårsleg, men behövde fylla i ett lösenord som jag inte visste fanns. Kollade runt på Membitkortets hemsida efter dendär lost password-retrievern som alltid finns. Men, just här räckte det inte med personnummer och e-postadress; jag behövde även fylla i avinumret som stod på samma lapp som lösenordet - och hur genomkorkat är inte det!
Fick prova lyckan med mitt BankID istället. Sist jag försökte använda det satt jag i en trekvart innan jag kom på lösenordet, och var inställd på samma sak nu, men lyckades förundransvärt nog gissa rätt på första försöket. Jag började faktiskt tro att det fanns en gräns för hur jävligt det kan bli, när jag slussades vidare till en annan hemsida för att fylla i vilka företag som skulle få informaton om min flytt. Där någonstans började det skita sig igen… skulle fylla i olika boxar som jag inte förstod vad de indikerade. (Visade ett kryss att jag var kund eller inte kund? Jag har väl aldrig mig veterligen varit kund hos Moderaterna?) Nu upptäckte jag att hemsidan inte stöddes av min webbläsare - javalänkarna till hjälpsidorna fungerade inte, och det fanns ingen möjlighet att gå vidare eller på annat sätt bekräfta sina val; uppenbarligen fanns där en knapp/länk som inte syntes med webbläsaren. Så, tvärstopp. När jag skulle göra om hela proceduren med en säkrare webbläsare upptäckte jag att min beställning redan registrerats - och för att kunna kolla statusen på min beställning var jag tvungen att fylla i ett kontrollnummer som jag inte hade. Jag såg det i ett steg i registreringsprocessen, men brydde mig inte om att skriva ner det eftersom det skulle komma "en omedelbar bekräftelse till din e-post" när beställningen registrerats, och där borde numret ha stått. Jag har inte fått något sådant mejl.
Jag suckar djupt idag. Jag VILL inte sitta i fler kundtjänstköer. Får trösta mig med att jag faktiskt hade jävligt kul i lördags… nu vill jag bli full igen. Finns det någon helt byråkratibefriad stat så flyttar jag dit, jag börjar tro det är omöjligt att leva ett lyckligt liv i ett samhälle som är så högt utvecklat att man styr upp sitt liv med pappersarbete. Jag har ingen fallenhet för sånt här… wäää. Jag är tjurig och grinig. Tror jag ska trotsa regnet och cykla de tre-och-en-halv milen ut till en kompis sommarstuga och vräka ur mig lite.

 Behövde htta en ny lägenhet, eftersom den jag bott i under ett år bara är hyrd i andra hand, och ägarinnan kommer åter. Min fars tjat fick mig att på allvar ta tag i bostadssökandet, men först efter över hundratalet sökta lägenheter på Bopunkten, Boplats och Blocket fick jag napp - genom att ringa direkt till ett fastighetsbolag. De sade mig att det fanns en studentlägenhet som de hade ledig från juli, visserligen dyr - 3700/mån - men fräsch och nybyggd, och bara jag får tusenlappen i bostadsbidrag så är man ju genast nere på humana nivåer. Jag sökte killen som bodde i den flera gånger för att styra visning innan jag skrev kontrakt, men utan resultat. (Han var på resa, fick jag senare veta.) För att inte återigen hamna ute i kylan på bostadsmarknaden, förgäves bultande på alla tillbommade dörrar, bestämde jag mig för att skriva kontrakt utan att ha kollat lägenheten. Har ett par vänner som bott i andra lägenheter i samma hus, och de var nöjda med allt utom priset och tillgången på garderober. Så, när Metaltown och slutet av juni började närma sig började jag packa ihop mina saker, i syftet att flytta dagen efter festivalen. När jag för säkerhets skull ringde lägenhetsmannen ett par, tre dagar innan det var flyttdags för att kolla så allt var i sin ordning, var det en förbluffad man jag talade med - han hade inte haft någon aning om att det fanns en ny hyresgäst, som tänkte flytta in om bara några dagar, och han hade heller inte möjlighet att flytta ut inom en vecka. Efter lite diskuterande fram och tillbaka kom vi fram till att enda lösningen vore att jag hyrde min lägenhet i en halv månad extra, för att ha någonstans att förvara mina prylar, så att han fick möjlighet att kombinera flytt och heltidsjobb. (Vi kom också fram till att han var mannen jag blivit tipsad om att söka mig till i höst, när jag tänkt börja ta sånglektioner, och att vi går på samma skola och därmed typ känner varann - ibland är även Göteborg obehagligt litet.) Så blev det - jag åkte hem till Karlstad för att bida min tid. Frågan var, vem man skulle hålla som ansvarig för att karusellen satts så häftigt i gungning. När jag hörde med bostadsbolaget förklarade de att de gjort honom en tjänst; han hade nämligen bett dem att om möjligt låta någon flytta in redan under hans uppsägningsperiod, eftersom han ville flytta ihop med sin kvinna och spara pengar. Men, bolaget hade ju inte alls berättat för killen att det fanns en ny lägenhetsinnehavare - när jag ringde honom höll han precis på att betala hyran som jag redan betalat - och rent logiskt måste ju felet skyllas på dem som utgjort den sviktande länken i informationskedjan. Efter några mejl och telefonsamtal hit och dit hade vi också övertalat dem om att det var de som var skyldiga att detala den tusenlapp jag tvingades betala i extra hyra; jag fick ett mejl där de sade att jag kunde dra av tusen kronor på nästa hyra, "trots att detta är FEL!!" Några enstaka gånger i livet lönar det sig faktiskt att vara ihärdig!

Dagen innan flytten drabbades jag av min flyttångest, vars uppkomst står beskriven på annat håll här på bloggen; min mage var orolig och knep till titt som tätt, och jag var stressad och uppe i varv hela den dagen. På natten gick det förstås inte att sova, och när jag klev upp vid halv sju-tiden i måndags för att hinna till tåget hade jag på min höjd slumrat en halvtimme. Enda anledningen till att jag faktiskt ännu så länge var relativt positiv stavas Röyksopp, ‘Melody A.M.’ var rätt skiva i rätt stund. Väl i Göteborg fick jag sitta och löka ett par timmar i min lägenhet bland alla kartonger medan jag väntade på att en släkting skulle komma med flyttbilen. Hans bokning hade visat sig felaktig och inte registrerats hos OKQ8, men som tur var fick han ändå tag på en medelstor skåpbil, som vi under ett par timmars tid försökte lasta på ett så fiffigt sätt att vi inte skulle behöva åka två vändor. Vi lyckades till slut, och medan ‘Summertime Blues’ av Eddie Cochran spelades på lokalradion kryssade vi oss fram genom rusningstrafiken - tills vi fastnade på Göta Älvbron. Uppenbarligen hade bommarna gått ner och sedan aldrig gått upp igen; det var en infernaliskt lång kö, och de flesta valde att vända. Så inte vi; Fru Misfortuna ville att en långtradare skulle stå på tvären i tunneln under älven, och någon annan väg till Brämaregården visste vi inte, så vi satt och räknade minuterna i en trekvarts timma. Ganska snart fick jag acceptera att tidsplanen inte gick att hålla: Timmarna jag hade hyrbilen rann fort ut i sanden, och jag tvingades betala 400 kronor extra för att få fortsätta ha den.
När bommarna äntligen öppnats åkte vi till Systemet på Backaplan för att få nycklarna av killen, varefter vi konstaterade att vi glömt vägbeskrivningen vi skrivit ut från Eniro, och att vi därmed tvingades hålla oss till den muntliga ruttbeskrivning som vi fått av lägenhetsmannen inne på Systemet. Efter att ha irrat runt en stund kunde vi konstatera att vi osannolikt nog irrat rätt; vi var äntligen framme vid Madängsgatan! Nu tog det inte alltför lång tid att packa ur bilen, och sedan styrde vi kosan mot Skogome för att hämta mina blommor hos en kompis och flytta dem till en släkting i Tuve, varefter vi åkte till Wieselgrensplatsen för att lämna och betala bilen. Under tiden det gjordes hann vi bevittna ett hastigt urartande ungdomsslagsmål gällande någons motorcykel. Lugnt blev det först när polisen dykt upp och skingrat folket… klart obehagligt att med bara en glasruta emellan sig och våldet se människor hetsa sig halvt vansinniga…
 Efter att ha tagit ett par spårvaganar tillbaka till min (förra) lägenhet sattes det igång med det jag fruktat mest av allt: Flyttstädningen. Timme ut och timme in tvättade jag fönster, gjorde rent toaletten, gnodde mig galen i köksskåpen, (VARFÖR blir det alltid så äckligt under diskbänken?) skrubbade bort tebeläggningarna i diskhon och det ingrodda matoset på väggarna i köksavdelningen med svinto, sopade och dammtorkade till förtvivlan, dammade av listerna, svabbade golv… klockan ett på natten hade jag otroligt ont i ryggen, men var iallafall färdig. Hade lämnat cykeln där, men behövde dumpa sopborste, golvskrapa och mopp i en container för att alls kunna cykla. Med en hink full med rengöringsmedel trampade jag så äntligen genom stan och över älven, och när jag kommit fram till mitt nya kyffe letade jag fram tvål och handduk i kartongkaoset, och tog mig en invigningsdusch för att tvaga av mig det tjocka svettlager jag byggt upp under dagen. Sedan sov jag utan lakan i två timmar, innan jag gick upp kvart över fyra för att hinna med den första spårvagnen. (Hände något lustigt/kusligt på spårvagnen… var tiotalet människor i samma vagn som jag, och ALLA sov. Har sällan känt mig så ensam.) Var tvungen att åka tilbaka till Guldheden för att hämta kontrabasen, som jag inte kunnat forsla till Brämaregården, och med min stora livskamrat på axeln tog jag tåget mot Karlstad klockan sju på morgonen. Ryggen skulle fortsätta besvära mig i några dagar, den är inte helt bra än, men på tåget hem sov jag mest, och konduktören behövde väcka mig när vi var framme. Ringde hem för att be om att bli hämtad i förhoppningen om att basen skulle gå in i familjens nyligen införskaffade Prius, och innan de hunnit komma fram till stationen hade himlen öppnat sina portar och bjudit mig på vad som får gälla för sommarens hittils värsta åskskur. Pappa kom, basen fick plats, och jag hade äntligen lämnat själva Herkulesdelen av mitt äventyr bakom mig. Nu återstod att betala alla skulder jag dragit på mig genom att glömma internetdosan i Gbg och under två veckors tid behöva låna pengar av släkt och vänner, betala de där tusen kronorna till min före detta värdinna, kopiera kontrakt och ansöka om bostadsbidrag, göra adressändring, försäkra min bas och stråke, fixa ny pin-kod till det nya systemet på Skandia, och, äääää. Nu vill jag bli full.

Jag avskyr å det innerligaste att flytta. Det går inte att klä i ord; hade jag fått välja mellan att göra all världens oförrätter ogjorda och att aldrig mera behöva flytta, hade jag ytterst, ytterst motvilligt valt det förstnämnda. Jag hade tillochmed kunna resonera mig fram till att folks bråk inte är mitt problem att lösa, och därigenom glatt valt flyttbefrielsen framför fred på jorden, och det med gott samvete.

Min flyttfobi började i Falun. Eventuellt bär jag på spår från min barndom, när jag från att vara ett någorlunda socialt barn som kände i princip hela Kil, flyttade till Karlstad inför årskurs två, och hamnade som nykomling i en klass som redan svetsats samman under ett år. Då tog jag min tillflykt till böckernas värld, och skaffade inte någon riktigt nära vän igen förrns under slutet av högstadiet. Det var emellertid inget jag tänkte på då… det var i Falun det drog igång. Jag flyttade dit inför tvåan i gymnasiet, till ett par rum i källarn hos ett mysigt gammalt par som bodde i en enorm villa. 1500 spänn kostade det, och visst hittade jag ibland en del otrevliga mätmaskar och annat som är hemmahörande i en källare, men jag var nöjd till tusen. Där bodde jag i drygt ett och en kvarts år, innan de kände sig för skröpliga för att orka ha kvar huset, så det såldes. De som köpte visade sig vara en konservativt frireligiös flersmåbarnsfamilj. Jag upptäckte ganska omgående att det var mamman som var den som bestämde och att ‘toffel’ inte är fel uttryck när det gällde hennes man… han kom ner en dag efter någon vecka och ställde den något otippade frågan om jag hade körkort. När jag svarade nej, förklarade han att då fick jag flytta, för de ville ha en inneboende som kunde skjutsa deras barn till dagis. De gav mig till nyår - två månader - på mig, sedan skulle jag vara ute. Sedär, hela min tillvaro omstörtades för att jag inte kunde agera barnpassare, jag behövde lämna vad jag betraktade som mitt hem av den anledningen, mattan jag stod på rycktes undan så häftigt att jag landade på huvudet. Av DEN anledningen. Känslan av att precis som vanligt sitta hemma med tekannan i högsta hugg, och med Blackfield som vanligt snurrande på skivspelaren, utan att det alls kändes som vanligt, var obregripligt surrealistisk. Min tillflyktsort och borg var bara till låns; allt jag gjorde hemma, även om det var sådant jag alltid gjort och som var rutin, gjordes helt plötsligt i vetskapen om att någon berövat mig tryggheten av att ha något eget. Nu var hela min tillvaro till låns, alla mina vanor var till låns, och jag hade ynkliga två månader på mig att hitta något nytt. Och det var inte som att gå ur askan i elden, eller på annat sätt en acceptabel förlust; jag stortrivdes i mina två källarrum, hade lyckats få det mysigt och hemtrevligt, och det var utan all förhoppning om något bättre jag började leta efter ny bostad. Och bättre blev det inte heller, det jag hann finna efter två månaders efterforskningar var ett ynkligt litet rum på drygt åtta kvadrat, på övervåningen i en annan enorm villa som ägdes av en gammal arkitektänka. 1100 i hyra gjorde att jag fick en tusenlapp över av inackorderingstillägget, men det var en klen tröst… det var nu som det blev verkligt jobbigt med de där religiösa dårfinkarna. De gamla pensionärerna hade varit mycket liberala vad gällde flyttstädning och såntdär, de hade hyrt ut till studerande vid Musikkonservatoriet i tjugo års tid och hade hela tiden varit väl medvetna om att det var två i grunden ogästvänliga rum som bara studenter kunde tänkas hyra. När de här nya istället började tala om "lägenheten" började jag ana oråd, och det var verkligen en fullfjädrad flyttstädning de förväntade sig att jag skulle vara den första på 20 år att göra. Något jag inte alls förbundit mig till, eftersom jag inte hade kontrakt, vilket också var anledningen till att jag inte tog strid om de där två istället för tre månadernas uppsägningstid. När deras tajta tidsplan även innebar att det inte passade för mina föräldrar att komma upp och hjälpa till med flytten blev jag tvungen att be mina plågoandar om hjälp. Om de ville att jag skulle ut, så var de tvungna att hjälpa mig köra grejer, och så blev det också. När jag sedan drog igång med flyttstädningen kan jag svära på att jag gjorde snyggare och renare än det någonsin varit under de tjugo år som rummen hyrts ut, men när husmodern kom ner för att inspektera så fnös hon föraktfullt, och började sedan rabbla upp saker som måste åtgärdas. Jag hade använt för lite diskmedel (det var inte det att jag INTE haft diskmedel) i skåpen, jag hade missat två små prickar på ugnshandtaget, det var fläckar på glasskivorna i kylen som jag inte såg, trots att jag försökte, och trots att jag redan diskat dem, jag var tvungen att åter svabba golven "för att det inte luktar såpa", och sedan fick jag skäll för att jag torkat för dåligt efter mig, och så vidare. Till råga på allt höll hon på och hävde ur sig saker som att "du visar oss inte den minsta respekt trots att Tomas är SNÄLL och kör saker åt dig," "du är så otacksam! Här är vi SNÄLLA och låter dig bo kvar i tre månader, men när du vill flytta tidigare låter vi dig göra det" - (vilket ju var lögn, men antagligen lätt att säga i det läget) - "och du är så fräck att du t o m slarvar med städningen!" och så vidare i samma stil. Mina känslor är svåra att förklara… jag hade under hela processen gjort mitt yttersta för att bemöta dem så artigt och trevligt som möjligt, när de ställde orimliga krav på mig gjorde jag ändå vad de sade, när de skällde på mig höll jag tyst och försökte verkligen vara dem till lags. Kort sagt ville jag hela tiden göra ett så gott intryck som möjligt, och att nu få deras förakt kastat mitt i ansiktet innebar en smärta, och på något sätt ett svek, som var oerhört förödande för mitt förtroende för människor. Det jag lärde mig var att det inte är någon idé att "leva rättfärdigt", "behandla andra som du vill bli behandlad", eller följa några andra riktlinjer som står i en bok som småbarnen i familjen antagligen matades intill leda med. Då insåg jag att jag stod inför någon som såg sig själv som en "utvald", som såg mig som en andligt och därmed även i praktiken lägre stående varelse, och som inte förstod mitt ärliga uppsåt, mina känslor, eller min situation. Ordet ‘förtörnad’ skulle kunna samla alla känslor som rördes upp i mitt inre, men i mångfalt kraftigare betydelse - de flesta av mina ideal hade de brutit mot. Jag blev väldigt sjuk, och har så blivit som en påföljd av båda de två närmast kommande flyttarna - tillbaka till Karlstad i samband med studenten ett halvår senare, och så till Göteborg förra hösten. Under de första två veckornas vistelse i mitt nya rum under vårterminen som följde kände jag ständig stress och olust; det var som om jag inte kunde känna mig hemma här, eftersom jag inte fått göra ett fritt val: Jag tror det jag kände närmast kan jämföras med en flykting som tvingats fly från alla ting han haft kär. Det har alltid varit fånigt att jämföra sitt svårmod med andras, men det är den känslan jag hade… och en oroskänsla i magen höll i sig under de första två månaderna. Rummet var egentligen väldigt trivsamt, trots sin ringa storlek och dåliga tillgång till matlagnings- och duschmöjligheter, men det dröjde nästan tre månader innan jag åter kunde känna dendär känslan av att komma hem när jag steg innanför tröskeln på mitt lilla kyffe - och då skulle jag inom två månader behöva flytta igen.

Någon månad in på det nya året såg jag annonsen som de satt ut om sina rum: "Lägenhet i sutteräng, två fina rum, uthyres till barnkär flicka, 2000/mån." Det säger väl allt om dem…